Det verkar råda stor förvirring över vad som egentligen händer.
JA, vi har slutat blogga här. Bloggen var redan från början tänkt att bara sträcka sig fram till nyår. En så kallad projekt-blogg, vill säga.
Det kanske har kommunicerats ut på ett dåligt sätt, och det var såklart inte meningen! För oss har det bara varit så självklart att vi skulle sluta runt nyår.
Vi kommer nog inte skriva här under vår London-resa. Eftersom vi inte vet när den blir kan vi ju inte säga: "Gå in här om en månad!"
Jag, Amanda, kommer såklart skriva om resan i min privata blogg. Anna kommer säkerligen också skriva om den, om hon har börjat blogga då.
Vi kanske skriver några till inlägg lite sporadiskt, men Dicegirls är slut. Alla uppdrag är över och nio av dem avklarade.
För det första så måste va bara be om ursäkt. Bloggen avslutades på ett konstigt sätt och Anna skrev ett inlägg med rubriken "Slutet på dicegirls?" för att Amanda skulle kontra med ett "Nej, det är inte slutet. Världen, här kommer vi!" men det blev inte av och Anna skrev inget heller. Skamligt, vi vet.
Anna:
Så... Dicegirls är klart. Slut. Amanda bloggar på som vanligt (länk) och Anna lider av abstinens för att jag inte skriver, men det är nog bra för mig ändå. Jag funderar också på om jag ska ta över bloggvärlden med 9 miljoner läsare när jag startar min blogg igen, eller om jag ska ha en liten men personlig blogg. Ni ser, det är mycket som man behöver fundera över.
En av er skrev att ni ville ha en sista frågestund. Det tycker jag låter bra. FRÅGESTUNDEN BÖRJAR NU!
I skrivande stund hör jag Amanda som ligger och sover och mumlar för sig själv i sömnen "...men du gör mig ju så kåt...".
Bäst att sluta.
Amanda: Kul tjej. Jag höll på att dö av skam när jag läste det där och ringde och frågade Anna om det verkligen var sant. Som tur var var det inte det.... Jo. Det var det visst. Men jag vill förneka det, om det går för sig. Herregud, vilka drömmar jag måste drömma!
Ni har kanske märkt att vi inte valt ut något nytt uppdrag för denna vecka? Att vi inte slagit tärningen och att vi inte svarat på era kommentarer om det? Svaret kommer nu. Vi har valt att göra så. Vi har inte gömt uppdraget och slaget av tärningen i något inlägg och det är inget tekniskt fel.
Läget är såhär:
Vi har helt enkelt märkt att ni tappat suget lite. Ni har inte skickat in så många uppdrag på senaste och av de uppdrag vi fått in så finns det tyvärr ganska många som vi känner är lite för mesiga för att ta med. Det här är ju en utmaningsblogg så tar vi med "hälsa på 5 personer varje dag" så är det inte en särskilt svår utmaning och då blir det tråkigt att blogga om. Tänk på att vi är superstars. Nej, nu tog jag i. Men vi kräver ändå ganska mycket av uppdragen för att vi ska känna att det är lite småjobbigt att utföra det. Annars är det ju inte så roligt!
Det är inte ert fel egentligen. Det är nog vi som inte har ork efter julen för att göra något åt saken när jag är handikappad, Amanda är i fjällen, vi har massor att göra och så vidare.
Så... Eftersom det är era uppdrag som denna blogg grundas på så har vi valt att göra den här veckan till en avslutningsvecka, eftersom både ni och vi är lite mätta för tillfället. Det skulle ju ändå ta slut på måndag. Amanda har nu börjat skriva i sin gamla blogg igen (http://amandaco.devote.se/) och jag har börjat skriva mindre och mindre för att vänja mig inför min bloggpaus.
Förlåt, men nu bloggar inte jag om något uppdrag, jag bara bloggar på litegrann.
På mitt gamla jobb var det en 25-åring som lite ironiskt sa att han tyckte att jag tillhörde en ny generation. Jag tyckte då att han var komisk eftersom det bara skilde fem år mellan oss. Han beskyllde mig för att tillhöra den "nyseriösa generationen", den generationen som slutat vara ironisk och istället gått tillbaka till att vara seriös. Jag vet fortfarande inte om han, som själv ansåg sig vara ironisk, kallade mig för en ny generation på allvar eller om det var ironiskt sagt.
Apropå generationsskillnader. Jag tycker att ett av de tydligaste sätten man märker skillnad på vår generation jämfört med våra föräldrars är när det kommer till mobilhantering. Den äldre generationen verkligen SKRIKER när de pratar i telefon. Detta antagligen för att de fortfarande lever i tron att de är dåligt ljud i de där "nya, moderna" mobiltelefonerna. Charmigt, men rätt knäppt.
Några få har frågat hur jag vågar lägga ut mitt mobilnummer.
Ingen kan göra mig någon större skada genom att bara ha mitt nummer. Den dagen jag får obehagliga samtal ändrar jag såklart.
Mitt nummer har varit "publikt" i ett och ett halvt år. Alex Schulman la ut det på sin blogg när jag jobbade för honom på 1000apor och eftersom det ändå ligger ute på Eniro kan jag inte se faran i att lägga ut mitt nummer även här. Sen skulle jag kanske inte våga möta någon som ringde om jag var ensam, men jag såg det mer som en "kul grej" att lägga ut det. Jag skulle såklart aldrig skriva ut adress eller liknande, jag tycker att det kan vara obehagligt att bara skriva att jag bor vid Sankt Eriksplan.
Jag hatar verkligen att fråga frågor i stil med den här, men jag måste. Hade ni tyckt att jag var dum som la ut mitt nummer om jag vore kille?
Ps. Jag tror visst att Anna skulle möta er naken vid dörren om ni bara visade er goda vilja. Hon är inte den som är den, liksom.
Pps. Jag har börjat blogga-personligt-öva på min gamla blogg, AmandaCo. Om någon vill veta det.
Kolla, vilket fint julkort vi fick av en läsare! Hanna i Göteborg heter hon och hon skrev så fint så och gav oss många kramar i brevet. Hon hade också ritat en snigel med en tomteluva på sig.
"Hur är det med dig då, Anna? Du har inte bloggat så mycket på sistone."
Jo, tack. Jag vet. Jag har haft en lugn fast hektisk jul med för mycket godis, mycket släktingar, lite krossad kärlek, ett möte med en gammal bandmedlem, många timmar på tåg, julilska, juldepp, julglädje, tomten.
Och PLAYSTATION 3! Det är synd bara att jag inte ens kan koppla in det i tv:n bara för att den här stora sladden med massa prickar i som ska gå in i tv:n inte passar. Eller att sladden som ska gå mellan hålet i väggen och spelet inte heller passar och jag vågar inte trycka för hårt. Jag måste bjuda hit någon teknisk grabb som kan hjälpa mig. Inte för att jag tror att tjejer är sämre när det gäller elektronikprylar. Det vore bara trevligt med lite mansdoft/kropp i hemmet.
Ska vi säga så? Om någon eller några utav er trevliga grabbar där ute i cyberrymden kommer hit och får igång mitt nya och coola spel så kan ni få spela med mig. Då kan ni också få tvätta mina kläder och äta upp vårat pepparkakshus. Deal? Jag väntar vid dörren. NAKEN.
Utan en tanke på att vi inte berättat om våra tankar angående London-resan skrev jag att jag skulle fira nyår i Vemdalen. Det kanske var dumt.
Efter mycket om och men kom jag och Anna fram till att vi sparar London till senare. Det passade inte så bra att åka dit över nyår, speciellt inte nu när Anna brytit armen. Jättedåligt av oss att vi inte annonserat ut det - förlåt för det.
Något säger mig att vissa kommer bli upprörda nu. Det kan man väl kanske förstå, men vi vill ta ut vårt pris senare och tänker göra det.
Jag är ganska ledsen över att jag är arbetslös. Eller det är skitskönt att vara ledig över jul och nyår, men ovissheten är skitjobbig. En sak är bra dock, eftersom jag inte behöver anpassa mig till någonting överhuvudtaget kan jag vara väldigt spontan.
Så lite spontant bestämde jag i går att jag drar till fjällen i en vecka. Till Vemdalen. Det är dock enbart med min familj och jag är lite nervös för att jag kommer bli tokig för att jag verkligen kommer tvingas till att ta det lugnt. Jag stannar antagligen över nyår. Och då tänkte jag passa på att kolla, är det någon härlig människa som befinner sig i Vemdalen på nyår? Då kanske vi kan fira in nyåret tillsammans! Ring! 0762342285. Inga knasiga samtal, tack. Och inga galningar. Annars är det fritt fram.
Det här är min favoritbild från min och Annas trip till Åre.
Den här är också bra. Ser ni lyckan jag kände när jag väl klarade att åka?
I Vemdalen ska jag dock åka skidor. Det är lite mer min grej än snowboard.
